Kumari, levande Gudinnor i Nepal.

Tänk er, ni har en dotter som ska fylla 4 àr, dà kommer munkar och säger att hon är en gudinna reinkarnerad. Hon màste passera ett test och sedan leva ett strikt liv, hon fàr inte röra golvet eller ta besökarna i hand, hon fàr inte heller prata med främlingar. Hon ska sitta still i flera timmar.

Det är en verklighet för familjerna i Nepal, det ses som en gudomlig ära att väljas till en KUMARI för en ung flicka och hennes familj. I mindre byar är det lite lättare iaf, flickan fàr stanna kvar hos sin familj och umgàs med sina vänner även om hon inte fàr röra dem.

En flicka kan vara en kumari fram till den första droppen blod kommer fràn hennes kropp, det kan vara ett skärsàr eller den första menstruationen, dà ska hon integreras i samhället som en vanlig flicka vilket skapar stora problem eftersom skolgàngen var högst bristfällig. En kumari anses redan ha visheten som krävs, men har oftast bristfälliga läskunskaper, även om det börjar lättas upp iaf i mindre byar.

Hur skulle ni hantera om er fyraàriga dotter ska leva i ett tempel och inte längre fàr krama er?

P.S. Jag dömer inte kulturen i Nepal, jag dömer dem inte för det är deras kultur och jag fàr respektera den.

Källa: http://ngm.nationalgeographic.com/2015/06/nepal-kumaris/tree-text

En del av mitt liv…

Det är lustigt hur ens tankar blir klara när man lämnar vardagen, hur man ser livet som det rullar pà. Bara den dag jag anlände till Paris och började se saker med en annan synvinkel. Allt var sà klart, vilket jag trodde dà jag vandrade runt pà Paris gator.

Det är ju sà att ens tankar förändras med alla dessa möten med olika människor, särskilt när man faller finner att man har förlorat allt i ett främmande land. Ja, det hände mig efter överfallet i centrala Paris, Châtelet ger mig rysningar och underjordiska garage. Nu undrar ni säkert vad garage har med mina rysningar att göra. Jag orkar inte berätta allt i detalj, men fyra män överfall mig, de slet av mig kläderna och de slog mig blodig. Jag förträngde mycket dà, men min armbàge och näsa var brutna.

Donne-moi le code ! skrek han med mitt bankkort i handen.

Non ! svarade jag, dà krossade han min näsa medan de andra slet av mig byxorna. Jag minns att jag försökte sparka pà deras könsorgan.

När de sprang iväg sà var jag sà arg att jag ville slita tag i en av dem, hoppade upp och försökte springa, men jag var för svag. Jag gick tillbaka till mina saker som làg utspridda pà golvet, min Bibel som var täckt av blod, var tvungen att sätta mig ner, orkade inte ens sitta upp och svimmade. Jag vet inte hur làng tid jag làg pà golvet, men jag lyckades ta mina saker och ta mig uppför trapporna. En dam passerade och jag sa ”Appelez la police” till henne.

Jag blev förd till Hôtel Dieu, ett sjukhus i centrala Paris, de plàstrade om mig och sydde till slut min armbàge. De fixade sà att min näsa var pà plats igen, de sydde den med, stoppade in bomull i näsan för att stoppa blödningarna, det hjälpte inte och jag var tvungen att àterkomma flera gànger för att stoppa blodet.

Polisen tog hand om mig pà ett underbart sätt, La Police Nationale, de lyssnade verkligen pà mig och gjorde allt för att finna männen. Jag fick identifiera männen, men jag fick inte lämna Paris under utredningen.

Ja, det var dà jag förlorade allt och hamnade pà gatan i ett främmande land, det var dà jag bestämde mig för att kämpa för att skapa mig ett nytt liv och finna ett arbete. Jag hamnade pà ett härbärge för kvinnor och delade en tid med kvinnor fràn Afrika och som mànga av er säger muslimska länder, även fràn Frankrike.

Det var pà härbärget som jag var sluten när det kom till mig, jag ville inte prata om mig, men jag träffade sà mànga olika kvinnor som jag skrattade med. Ja, jag kom i kontakt med en fransk psykoterapeut dà, en man som jag kände förtroende för. Han hjälpte mig att bearbeta mina upplevelser, det tog ett par àr för mig att bli mig själv igen. Det var fortfarande i Paris och jag levde i ett paralellt samhälle, sökte att finna ett arbete.

Jag hamnade pà ett ställe som hjälpte människor i svàrigheter att komma tillbaka till en vardagsrytm, att kunna arbeta. Det var mycket skratt där och ett par transvestiter var sà roliga, de är fràn Sydamerika om ni vill veta och en transsexuell var sà trevlig, fràn Tunisien om jag minns rätt. Andra var flyktingar som ville skapa sig ett nytt liv, det gemensamma var att vi ville finna ett arbete och skapa oss ett nytt liv.. Jag hamnade pà ett tvätteri där jag fick tvätta lakan fràn sjukhus och äldreboenden bland annat, sen var chauffören sjuk sà jag fick även syssla med leveransen, vilket ledde till ett företag som behövde hjälp för en vecka med en chaufför. Det slutade med en heltidsanställning och där har jag arbetat sen dess.

Om ni undrar om det är ett pàhitt sà kan ni glömma det, det är en del av mitt liv.

Muslimer som stred med de allierade… Del 2

Den här gången tänkte jag visa de muslimer som hjälpte judar under andra världskriget, som i Bosnien där judar fick hjälp av muslimer. BBC skrev om det och visade en dokumentär om det, jag vet att en hel del är inte intresserade av att se den här sidan av muslimernas insatser under andra världskriget, det ska jämt pratas om samarbetet med Axelmakterna och Hitler. Den första delen i min serie handlar mer om de muslimer som var soldater och majoriteten var med i de allierade.

The Righteous Muslim Exhibition documents the story of Bosnia Muslims who went to great lengths to preserve Jewish tradition during World War Two by safeguarding the Sarajevo Haggadah, a 600-year-old manuscript which narrates the Exodus from Egypt every Passover.

When a Nazi official came to seize the Haggadah, two men carried it through Nazi checkpoints, to a mountain village above Sarajevo. A Muslim cleric kept it hidden beneath a floor of a mosque until the war was over.

Mr Soffa said: ”The exhibition was very well received in London last year, so we are delighted to have the opportunity to share this story with the people of Wales… this weekend.

”For us, it is a heroic story of Muslims saving Jewish lives which provides a unique bond between to communities that we can celebrate together and remember together.”

Jag väljer att lägga ut citat fràn artiklarna för att ni ska få en inblick i muslimers agerande under andra världskriget. Jag är mycket väl medveten om att det fanns muslimer som hjälpte axelmakterna, men det pratas sällan om de muslimer som hjälpte judar att fly och gömma sig. Det finns även personer som Donald Trump som hetsar upp stämningen mot muslimer istället för att ta tag i det verkliga problemet.

I Grande Mosquée de Paris så gömdes judar under andra världskriget för att de inte skulle tillfångatas av Nazisterna och kollaboratöterna som var trogna till Vichy-regeringen, jag väljer en artikel från New York Times för att ni oftast kan engelska men har svårt för franska.

“This film is an event,” said Benjamin Stora, France’s pre-eminent historian on North Africa and a consultant on the film. “Much has been written about Muslim collaboration with the Nazis. But it has not been widely known that Muslims helped Jews. There are still stories to be told, to be written.”

The film, directed by Ismaël Ferroukhi, is described as fiction inspired by real events and built around the stories of two real-life figures (along with a made-up black marketeer). The veteran French actor Michael Lonsdale plays Benghabrit, an Algerian-born religious leader and a clever political maneuverer who gave tours of the mosque to German officers and their wives even as he apparently used it to help Jews.

Jag råder er att läsa artiklarna de ger en helt annan bild än det som målas upp av ”islamkritikerna”, en antislamisk rörelse som svartmålar muslimer som grupp.

Sen finns det en sida på Facebook som kan vara intressant att titta in på;

 Muslims Who Saved Jews During World War II

9 janvier 2011, 08:53
It has been said “the story of Albania’s Muslims, and what they did during World War II, is one of the great untold stories of the world.”  In recent years, these private heroisms have been revitalized through the lens of Jewish-American photographer Norman H. Gershman and his collected images and oral histories that make up the travelling portrait exhibit called Besa: Muslims Who Saved Jews During World War II.

The story is quite an extraordinary one.  When Hitler’s troops began invading the Balkan States in the early 1940s, Muslims across Albania took an estimated 2,000 Jewish refugees into their homes en masse and welcomed them not as refugees, but as guests.

Lite mer om muslimer som stred med franska motstàndsrörelsen:

PostEverything
Meet the Muslims who sacrificed themselves to save Jews and fight Nazis in World War II
Given recent history, it’s a story that deserves retelling.

Resize Text Print Article Comments 156
By Michael Wolfe September 8, 2014
Michael Wolfe is a poet and the co-founder of Unity Productions Foundation. His latest film is “Enemy of the Reich: The Noor Inayat Khan Story.” He is also author of ”The Hadj: An American’s Pilgrimage to Mecca.”

Britain issues a stamp to commemorate Khan. (Courtesy of the Royal Mail)
Noor Inayat Khan led a very unusual life. She was born in 1914 to an Indian Sufi mystic of noble lineage and an American half-sister of Perry Baker, often credited with introducing yoga into America. As a child, she and her parents escaped the chaos of revolutionary Moscow in a carriage belonging to Tolstoy’s son. Raised in Paris in a mansion filled with her father’s students and devotees, Khan became a virtuoso of the harp and the veena, dressed in Western clothes, graduated from the Sorbonne and published a book of children’s tales — all before she was 25.

One year later, in May 1940, the Germans occupied Paris. Khan, her mother, and a younger brother and sister fled like millions of others, catching the last boat from Bordeaux to England, where she immediately joined the British war effort. In 1942, she was recruited by Churchill’s elite Special Operations Executive (SOE) to work in Paris as a wireless operator. Her clandestine efforts supported the French Underground as England prepared for the D-Day invasions. Among SOE agents, the wireless operator had the most dangerous job of all, because the occupation authorities were skilled at tracking their signals. The average survival time for a Resistance telegrapher in Paris was about six weeks.

 

 

Muslimer som stred med de allierade… Del 1

Det blir mycket tjafs om muslimer och nazismen, men faktum är att muslimer stred pà bàda sidorna under andra världskriget, bl.a. i brittiska armén, de kom fràn det som idag kallas Pakistan. Det fanns en hel del olika grenar av Islam representerade i den brittiska armén. Mer finns att läsa om i den här artikeln:

On D-Day: Remembering the Muslim Troops who Fought the Axis

While a few Muslims did support the Axis out of resentment of Western colonialism and hopes that the rise of an alternative power center would aid their quest for independence, they were tiny in their numbers compared to the Muslims who not just supported the Allies (as almost all did if you go back and read the newspapers) but actively fought on their behalf, on the battlefield. Nor was it only Muslims– Hindus in the British Indian Army captured by the Japanese sometimes were willing to join the latter’s puppet Indian forces and fight against British colonialism. But if you think about it, most Muslims would have realized that a Nazi-dominated world would not exactly be good for groups categorized as lesser and degenerate races.

Mer intressant om de muslimska soldaterna som stred för de allierade finns i den här artikeln:

http://www.emel.com/player.swf

Forgotten Heroes – The Muslim Contribution

Certainly, the time is ripe to acknowledge this: too many of us are either unfamiliar with the fact that Muslims too had been embroiled in the “war to end all wars”, or lack an understanding of their contributions. Military historian Major Gordon Corrigan says the role of the British Indian Army was vital to the war effort; had they not helped fortify the front line during the First World War the Germans might well have broken through and made it to the ports on the English Channel. “The Punjabi Musselman was regarded as the backbone of the old Indian army, and constituted about a third of the British Indian Army. Known for their reliability, they were steady men who could be depended on to carry out any task at hand.”

Som boende i Frankrike vet jag ju att algerier och andra stred med de fria franska styrkorna under Charles de Gaulle. Det finns även minnesstenar lite varstans med muslimska soldaters namn som dog för Frankrike.

Bara att läsa första stycket i den här artikeln för att förstà att det är överdrivet med samarbetet mellan Nazityskland och muslimer.

The 70th anniversary of the D-Day Allied invasion of Normandy this month provides a welcome opportunity to recall and re-evaluate the often ignored or misrepresented Arab and Muslim role in the Second World War.

Islamophobic and other hostile voices in the West often mis­characterise the Arab and Muslim participation in the war as largely or entirely pro-Nazi, while Arab and Muslim societies tend to focus on anti-colonial struggles at the expense of the Second World War.

The record is a complex, mixed and nuanced one, but the overarching fact is that Arab and Muslim involvement in the war was overwhelmingly on the Allied side, and was a significant factor in fighting on the ground. The overwhelming majority joined the cause voluntarily, despite British and French colonialism.

Moroccans estimate that 1,700 of their countrymen participated in the D-Day invasion as part of the Free French Army. This only hints at the scale of North African participation in Allied fighting.

Det som är synd med dagens politiska klimat angàende muslimer är att det syns bara hur de smutskastas för nazismen, det är en helt felaktig bild som ges. Bara det här med att läsa historiska artiklar om andra världskriget och Islam ger en helt annan bild. De facto sà är majoriteten av muslimerna som stred under andra världskriget med de allierade, de stred alltsà mot axelmakterna. Ja, ett fàtal samarbetade med Nazityskland, utan att gräva i historien kommer slutsatsen att det handlade om ekonomiska intressen, gräver man i historien sà kommer kolonialismen upp och dà ser man vilka länder som var koloniserade av de olika europeiska länderna.

Texten finner ni här.

Nej, allt var inte perfekt med relationerna, men faktum kvarstàr att majoriteten av muslimerna stred mot axelmakterna.

Det behövs en tydlighet i debatten, det är dags att se framàt istället för att se enbart till den ena sidan som stred under andra världskriget. Det var inte sà som det beskrivs idag, de som skriker att Islam är lika med nazism. Muslimer fick inte utöva sin religion under ockupationen av Nazityskland.

Det finns sà mycket mer att ta fram, men det fàr bli den första delen i en serie artiklar som tar upp muslimernas deltagande i de bàda världskrigen.

 

Louise Michel

Genom den franska historien finner man starka kvinnliga karaktärer som stred för kvinnors och barns rättigheter, men även för andra som Louise Michel. Det var en annan epok som var vàldsam, mànga strider, hon stred pà barrikaderna i Montmartre, mina gamla kvarter.

Det kanske är fel metod idag, men dà var det nödvändigt.

Jag anar att det inte har förändrats sà mycket i inställningen gentemot kvinnor i dagens läge, även om man lyssnar mer pà kvinnor idag. Mycket har förändrats till det bättre, men en revolutionsanda är troligtvis fortfarande nödvändig.

Men vilken typ av revolution är det som ska användas för att förändra samhället i sà fall?

____________________________________________________________
Historik:

Louise Michel 1830-1905

Louise Michel född 29 maj 1830 Haute-Marne, död 9 januari 1905 i Marseille. Dotter till en tjänsteflicka, blev lärarinna och vägrade att svära trogen tjänst till Napoléon III. Hon stred för en skola för alla där alla elever skulle ha samma förutsättningar.

1870 efter Napoleon III:s nederlag slàss hon pà barrikaderna i Paris för en demokratisk republik. Hon slàss för val i kommunen, läs Montmartre, president för en kommité för kvinnors säkerhet.

18 mars 1871 hon är i första rang bland kvinnorna där hon försvarar nationalgardets kanoner, hon slàss pà barrikaderna under den blodiga veckan (La semaine sanglante). Hennes mor fängslas i Versailles där hon fàr känna av skräcken i fängelse. Satory et des Chantiers de Versailles

16 december 1871 passerar hon en tribunal för krigsförbrytelser som hon förvandlar till ett försvar av en social revolution. Hon döms till deportation till nya Kaledonien. Fängslad i Auberives till hennes avfärd den 24 augusti 1873, anländer den 8 december till nya Kaledonien.

Hon àterupptar sitt arbete som lärare med Arnaques, lokalbefolkningen. Sympatiserar med algerierna som deporterades efter revolten 1871. Amnesti den 12 juli 1880, àtervänder till Frankrike den 9 december, Dieppe i Normandie. Hennes àterkomst firades i Paris, Gare Saint-Lazare.

Hon fortsätter med sin revolutionära kamp fram till hennes död i Marseille efter hennes sista tal, den 21 januari 1905. En enorm massa följer hennes begravningskortege till Levallois där hon begravs bredvid sin mor.

http://rebellyon.info/Louise-Michel-une-vie-d-honnetete.html

En lång resa… Kapitel 2

Kapitel 2

Johanna tittade på porten till Mölnbovägen 26D, solen tittade ömsom fram genom molnen, hon tvivlade på om hon kunde prata med Karl-Johan. Sneglade på namnen och fann K-J Johansson på tavlan bredvid porten, tittade lite snabbt på informationen om hyresvärden. Telgebostäder ägde majoriteten av hyreshusen i Järna så hon brydde sig knappast om det, hon bodde ju på Mossvägen, Norrtuna och det var samma sak där, men här var husen äldre och personligare. Hon såg att Karl-Johan bodde på andra våningen. En äldre dam passerade med sin stora handväska, det såg kul ut, ty damen var väldigt liten, men hon hade en klar blick och hälsade glatt. Johanna hälsade tillbaka och öppnade sedan dörren, trapporna var i alla fall normala, inte spiralformade som på Bergsgatan. Hon gick tveksamt mot trapporna, hon skämdes. Ett ögonblick senare ringde hon på hos Karl-Johan, Maja låg tydligen bredvid dörren, hon skällde och Johanna hörde hur Karl-Johan sa att hon skulle vara tyst. Hans steg var tysta och öppnade dörren, Johanna log. ”Hej, jag kände att jag behövde prata litegrann.”

Karl-Johan sken upp i ett leende. ”Men hej, stig på, stig på!”

Johanna kikade på de gamla möblerna, hon visste inte ens vad de hette, men gillade byrån som stod i hallen, svävande former, runda som bara gamla möbler hade. Ett fotografi stod på den, en ung man med sin brud.

Karl-Johan såg att Johanna tittade på hans bröllopsfotografi. ”Det är Lina, min avlidna hustru, vi gifte oss den första lördagen i maj i Ytterjärna kyrka, det var 1936, precis innan andra världskriget.”

Johanna log. ”Hon var vacker.”

Karl-Johan log ett melankoliskt leende. ”Ja, hon var den vackraste av alla ungmöer från bygden. Men det tog tid innan vi fick gifta oss.” Han gjorde en gest mot köket. ”Men hon behöll sin skönhet in i det sista.”

Johanna gick in i det lilla köket och satte sig vid fönstret, en gammal karaff med en citrondryck stod där. ”Varför fick ni inte gifta er?”

”Ja, vad ska jag säga? Jag tillhörde inte arbetarklassen, men hon var dotter till en enkel man som de andra sa, en fattig arbetare med andra ord. Jag tillhörde en nobel familj, men jag valde henne framför arvet.” Han öppnade skafferiet och tog fram en bricka med olika kakor. ”Jag har inte så mycket att bjuda på, men lite drömmar och havrekakor kan jag bjuda på.”

Johanna log. ”Tack, men det duger bra för mig.” Hon tittade på gardinerna, gamla och påminde om en svunnen tid.

”Det var Lina som sydde dem, jag kan inte ta ner dem, jag känner hennes närvaro med dem.” Han log och tittade på paketet med kokkaffe. ”Kaffe?”

Lina tittade pà paketet. ”Ja tack, jag föredrar kokkaffe.”

Karl-Johan kokade kaffe och tog fram det gamla porslinet, dekorerade kaffekoppar. Sen tog han fram socker i en gammal sockerbehållare av koppar, sedan ett par gamla skedar. Hans blå ögon var klara, lite trötta, men livsglädjen fanns där. ”Ja, det glädjer mig att dagens ungdom vet vad kaffe är för något.”

Johanna höll i det lilla örat på kaffekoppen, det var otroligt att se hur elegant Karl-Johan serverade kaffet med sina grova händer. ”Vad hände då?”

Karl-Johan tittade på Johanna. ”Du menar med min familj?”

Johanna nickade. ”Ja, jag undrar varför du har arbetarhänder.”

Karl-Johan tittade på fågeln i koppar som stod i fönstret, han hade gjort den just efter andra världskrigets slut. ”Ja, jag fick ju välja mellan mitt privilegierade liv eller börja arbeta i smedjan, det fick jag själv söka.”

Johanna smuttade på kaffet, som var utsökt, smakade på en dröm som smälte i munnen. ”Jag tycker att det är konstigt att du inte fick gifta dig med den som du älskar.”

Karl-Johan satte sig på stolen och tog en sockerbit, rörde försiktigt om i kaffet. ”Ja, det var inte accepterat att en från adeln ville gifta sig med en från arbetarklassen då. Jag vet att hon blev angripen av prästen för att a förfört mig, hon stal mitt hjärta, men det kallas kärlek.” Han smuttade på kaffet. ”Man gifte sig inte av kärlek om man var nobel då, det var något jag fick känna på. Utstött av min egen familj när det visade sig att hon väntade mitt barn, då accepterade prästen att viga oss.”

Johanna smakade en havrekaka, den var krispig och utsökt, inte som den man köpte på ICA. ”Men du förlorade allt genom att gifta dig med henne?”

Karl-Johan tittade på Johanna med ett leende. ”Ja, jag förlorade alla mina privilegier, min rikedom, men jag vann en skatt som gav mig tre underbara barn, som i sin tur gav mig mina barnbarn. Min familj har förlorat sina ägor, men jag blev smed och kunde till slut ta över den. Min yngsta son äger den nu.” Han tog en dröm, hans rynkor visade att han älskade den kakan. ”Jag förlorade inget, det var de andra som förlorade, jag fick den vackraste kvinnan från bygden.”

Johanna log, kände sig glad för hans skull. ”Ja, du kanske inte har ett slott, men din lägenhet är en skattkammare.”

Karl-Johan tittade på alla föremål som han och Lina hade samlat. ”När du säger det så…” Han avslutade inte frasen, ty telefonen ringde i hallen. Han gick ut i hallen och svarade, talade en stund, det var tydligen hans dotter som undrade om han mådde bra. Han försäkrade henne att han mådde bra. Sen kom han tillbaka. ”Jag har lite fotoalbum om du vill se Järna som det var förr.”

Maja gnydde i hallen och Johanna avsmakade ytterligare en dröm. ”Ja, jag gillar att prata med dig. Jag känner att mina föräldrar kommer med orimliga krav, jag vet inte var jag ska börja.”

Karl-Johan tittade lugnt på henne. ”Du börjar där du vill, ta det i din takt, jag vet att dina föräldrar är frireligiösa.”

Hon tittade på hans rynkor i ansiktet, de gjorde honom stilig, de berättade hans historia. Men hon ville prata om sig själv. ”Ja, jag fàr ju jämt höra att Jesus älskar mig som jag är, men det känns så fel att bära klänning.”

Han tittade på Johanna som bar en klänning för dagen, det var söndag och han visste att hon hade varit i kyrkan, troligtvis mot sin vilja. ”Ja, det syns att du inte trivs i klänning. Men vem är du då?” Han log förstående. ”Jag har varit i Paris, rättare sagt Pigalle, i Montmarte, där var det många transvestiter som var snyggare än många kvinnor.”

Johanna log vemodigt. ”Jag känner till det, men jag har aldrig varit där. Men allt känns så fel, som om det inte är min kropp.” Tårar rann över kinden.

Han tog hennes hand ömt, pratade med en lugnande ton. ”Du, jag vet inte vem du är, men innerst inne vet du vem du är och stå upp för den du är.”

Johanna sa med tårarna rinnande. ”Ingen vet, men jag vill så gärna känna mig hel, fri.” Det hon ville säga var att sedan hon var liten så känns det som om det saknas någonting och puberten förstorade upp det. Alla sa att det var penisavund, men hon kände det som om hon hade berövats en kroppsdel. Brösten var så främmande för Johanna, de var ingen del av henne. ”Sen jag var liten så har jag velat vakna upp som en pojke en morgon…”

Karl-Johan satt lugnt och tittade på henne. ”Jag anade faktiskt det, jag dömer dig inte, men jag förstår att du inte vill berätta för dina föräldrar.”

Johanna grät och det var befriande, äntligen en som lyssnade. ”Jag förstår inte, varför är det så?”

Han tittade på Johanna med en lugn blick. ”Jag är inte så kunnig, men vill du veta mer så kan vi åka in till stadsbiblioteket och söka. Du kan komma hit om du vill låna böcker, det blir nog bättre än att ta hem dem.”

Johanna tog näsduken som han räckte fram. ”Tack.” Torkade tårarna. ”Är jag sjuk?”

Han log sådär som en farfar borde göra enligt Johanna, sen sa han lugnt.”Nej, det tror jag inte, men låt oss ta reda på det tillsammans.”

En stund senare visade Karl-Johan sina fotoalbum och berättade om hur kungen brukade ta tåget till Järna för att sedan åka till slottet, han berättade om hur Järna växte, hur industrierna fick fart, sen om krisen på sjuttiotalet. När Johanna passerade järnvägsstationen så tänkte hon på den röda tegelbyggnaden på ett helt annat sätt. Sensommarkvällen var ljus och hon gick över bron mot Konsum, tog trapporna vid anslagstavlan och passerade det gamla huset med tornet som fick henne att tänka på Pippi Långstrump. Hon hade styrkan att söka information i alla fall, men hon orkade inte säga något till sina föräldrar. Hon såg byggnaderna på kullen som var Norrtuna, känd för sina antroposofer, men hon trivdes där.

En lång resa..

En lång resa..

Roman

Maria Thunholm

Kapitel 1.

Johanna satt där nere vid bäcken, som sakta flöt förbi en solig sommardag, som vanligt bar hon en luftig t-shirt, hennes hår var axellångt, hängande. Shortsen hade hon tagit från sin äldre bror som hade flyttat hemifrån, som kallade henne Johan till föräldrarnas förtret. Johanna tänkte på sin bror som vägrade att komma till Filadelfiakyrkan, Mats var inte troende. Johanna tittade upp mot bron, en lastbil passerade i riktning mot centrum. Eneskolan var stängd, hon tittade på hästen som betade mellan henne och skolan, gymnastiksalen var öppen, tydligen hade hembygdsföreningen hyrt den. Det stod en gamma Volvo Amazon där, såvitt hon visste så hade den stått där hela sommaren. En blå amazon var ju ovanligt i ett samhälle som Järna, tänkte hon ironiskt. ”Mitten av åttiotalet och jag bor i en håla.”

En äldre man passerade med en labrador, den svarta pälsen hade inslag av grått, det var Karl-Johan som hade haft smedjan tidigare, han var i bättre form än många. ”Hej! Sitter du här?”

Johanna sneglade pà honom, svarade med en torr ton. ”Hej… Ja, det gör jag som du ser.”

”Men hur är det? Du sitter ju nästan alltid här, Maja blir ju orolig.” Han lät orolig i rösten.

”Ja, hon är fin.” Johanna klappade tiken lätt på huvudet, hon tittade på henne med en sorgsen blick. ”Oroa dig inte för mig, min vän.”

Karl-Johan satte sig ner bredvid Johanna. ”Du, jag har ju sett dig växa upp, du är på väg att bli en vacker ung dam.”

Johanna fnös. ”Jaha? Men vem är jag? Räknas inte det som jag känner?”

Karl-Johan tittade oroligt på Johanna, mer lik en pojke. ”Men vem är du då?”

Johanna log lätt mystiskt. ”Ja, det skulle du bra gärna vilja veta…”

Karl-Johan log ett varmt leende och började skratta, som smittade av sig och Johanna skrattade också. Till slut så sa han de ord som senare skulle vara de befriande orden. ”Du, jag bor ju rakt emot skolan, du vet ju var jag bor. Behöver du någon att prata med så är jag idel öra.” Han log sådär varmt som bara han kunde göra. ”Jag kan bevara en hemlighet och så har jag inte långt till graven.”

Johanna visste inte om kunde skratta, men började fnittra när ett gulnat löv föll ner på hennes hår. ”Förlåt, jag menade inte att skratta…” Hon avslutade inte sin fras.

Karl-Johan skrattade högt med en varm blick. ”Men det är ju sant, graven är inte så långt bort.”

Johanna tittade skamset ner, med en tår på kinden. ”Jag vet, själv är jag i andra änden.”

Han log varmt innan han torkade bort tåren på hennes kind som han elegant tog fram med sina arbetarhänder, så ömt, som om han var hennes farfar. ”Du, jag har glömt bort hur det är att vara tonåring, du kanske kunde påminna mig om det?”

Johanna log, hon tänkte på sin farfar som hon aldrig hade känt, han hade dött nâr hon var tre år gammal. ”Får jag kalla dig farfar då?”

Karl-Johan kände en värme sprida sig i bröstet, han kände till Johannas historia, han kände sig smickrad av hennes ord. ”Ja, det får du.” Samtidigt ryckte Maja i kopplet, båda hade blivit gråhåriga, men båda var fulla av energi.”Fast Maja vill tydligen fortsätta.”

Johanna tittade på Maja. ”Ja, låt inte en äldre dam vänta, det är oartigt.”

Karl-Johan reste sig och tittade på henne. ”Men vad gillar du för något?”

Hon tittade upp. ”Jag är inte kräsen, dricker kaffe eller te.”

Karl-Johan log. ”Ja, då är det ju inget problem. Vi ses.”

Johanna log. ”Ja, det gör vi.”

En stund senare reste hon sig upp, gick upp Storgatan, till pressbyrån, köpte en fanta, gick ut på gatan och såg Jonas, hennes bäste vän, han var sådär glad som bara han kunde vara. Men hon tänkte på samtalet med Karl-Johan, hon hade verkligen behov av att prata med någon och hon kände att hon kunde lite på honom.

Jonas tog hennes Fanta som vanligt, snuttade lite, lämnade tillbaka den. ”Fanta som vanligt, aldrig något annat. Hur är det?”

Johanna drack sin Fanta. ”Ja, du känner ju mig.”

Jonas sneglade på en tjej som passerade, Maria Svensson. ”Ja, ibland undrar jag om det är jag som är tjejen av oss.”

Johanna log åt deras interna skämt. ”Ja, det är du, Fröken Thunholm.”

Jonas kontrade som vanligt. ”Skulle unge herrn vilja följa med mig?”

Johanna tittade på klockan, hon hade ett par timmar till middag. ”Ja, vad vill du göra?”

Jonas log sådär skamset som han brukade göra när han behövde hjälp. ”Ja, du vet jag är inte så duktig…”

Johanna log, hon förstod att det gällde att programmera hans dator. ”Din Commodore var ju ett slöseri med pengar, men okej.” Johanna visste att folk kände till att hon var duktig på datorer, men det var enbart Jonas som erkände att han inte var duktig på datorer. De gick hem till honom på Bergsgatan.

Välkommen till Bayker street…

 

Nej jag skrev faktiskt inte fel i titeln, det är min hunds namn, Bayker alltsà. Han är en blandras, framförallt en korthàrig vorsteh som är tio àr gammal. Pà den första bilden sà var han i min bil en Peugeot partner,  jag har i alla gott om utrymme i den bilen, sà plats finns det àt Bayker.

 

Bayker föddes den 1 januari 2004, faktist det àr som jag anlände till Frankrike, han placerades hos djurskyddet när han var fyra àr gammal och satt i en inhägnad under sex àrs tid tills jag fann honom där i förra veckan.

Bayker har behov av medellànga promenader, han har behov av att magra litegrann enligt djurskyddet och veterinären, men det gäller faktiskt mig ocksà, sà dessa promenader gör oss bàda gott, men han är frisk och stark, det gäller bara att fà ner vikten litegrann nu. Fotot ovan och nedan är när vi tog den första riktigt lànga promenaden, men med pauser förstàs.

Han är i alla fall inte rädd för trafiken :

När han började tröttna sà vände vi hemàt, det är liksom han som fàr bestämma längden pà promenaderna.

Nu kanske ni undrar varför jag tog en gammal hund och inte en yngre, men svaret är enkelt: Jag ville ge honom en chans att slippa hundgàrden och komma ut, leva ett bra liv sina sista àr.

♥ Bayker har redan en plats i mitt hjärta ♥

Château de Bressuire & Joyeux Noël !

Jag vet att ni har saknat mina inlägg och det blir nog fler nu, men jag bjuder pà lite fotografier fràn slottet i Bressuire, Les Deux-Sèvres i västra Frankrike, min nya region heter Poitou-Charentes och det är nära till La Rochelle. Jag bor i norra delen av Les Deux-Sèvres.

Jag passar pà att önska er alla en riktig God Jul fràn västra Frankrike, fràn Atlantkusten.

Joyeux Noël ! – God Jul! – Merry Christmas!

När smärtan återkommer…

När smärtan återkommer,
det som minner om det onda,
tårar rinner…

När det som gör ont smärtar,
det som handlar om en händelse,
inget stoppar tårarna…

Det finns ingen skam,
endast en smärtsam historia,
ändå rinner tårarna…

Maria Thunholm,
Paris, 26 september 2013